Mats O. Svensson fra Vagant gjester Lofoten

Mats O. Svensson (f. 1987) er en svensk kritiker och essyist, bosatt i Berlin. Han har en master i litteraturvitenskap fra Uppsala universitet, og har blant annet skrivet for svenske aviser som Upsala Nya Tidning, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten og flera andra tidsskrifter. Siden 2016 er han redaktør i Vagant, og i 2019 aktuell med en bok om samtidslyrikk og global oppvarming på Bokförlaget Faethon.

LIAF 2019 har inngått et samarbeid med Vagant, hvor fire skribenter fra magasinet kommer til Lofoten for gjesteopphold gjennom året. Tekstene deres blir trykket i en egen spalte, kalt Tidevann, i fire utgivelser gjennom året.

På en blåsbortdag i februar ankommer Mats O. Svensson, og får oppleve hvordan naturforholdene i tidevannssonen her nord er mindre forutsigbare enn regelmessigheten i tidevannstabellene kan indikere. Hyppige stormer i februar gjør at selv de mest hardbarka sjøfolkene må kansellere en og annen båtavgang, og holde seg trygt på land. Værets uforutsigbarhet vinterstid fremhever både tilpasningsevnen og motstandskraften til skapningene som bor her. Sånn sett har Mats et opphold som resonnerer perfekt med LIAF 2019. Hans residens er i Skrova, et lite øysamfunn, av og til avskåret fra resten av Lofoten når været står på som hardest. På de dagene er det godt å fyre i ovnen, og bare gi seg hen. Så snur det brått, og neste dag gnistrer fjellene og Vestfjorden i sola som om ingenting har hendt.

Vi venter ivrig på kommende tekster fra Mats og de andre Vagant-forfatterne. Disse tekstene vil også publiseres her på nettsidene.

I mellomtiden kan vi nyte litt av Mats’ egne ord om oppholdet i Skrova:
«Att komma till Lofoten och till Skrova var omtumlande. Blicken visste inte var den skulle fästa sig i landskapet, handen sökte sig ständigt mot telefonen och dess kamera, att komma hit var att bombarderas med överväldigande intryck men samtidigt att erfara ett stort lugn. Med dagarna som gick tog lugnet över, även om handen aldrig slutade sträcka sig efter telefonen, och med lugnet kom också introspektion, och först då kunde jag verkligen ta in landskapet och platsen, vilken fick mig att börja reflektera dels över mitt eget liv och historia men givetvis också platsens.

Det karga, nästan arkaiska på Skrova gjorde intryck, framförallt i kontrast till den rikedom man också kan se här i vissa starkt ny- och upprenoverade hus. Det är ovanligt att se i liknande samhällen på den svenska landsbygden som är mycket mindre levande.

Jag hade nog före jag kom hit en ganska kylig blick på mitt ämne. Jag hade en idé, ville skriva om turism, om resande i allmänhet. Med mig hade jag en rad teoretiska sociologiska studier om turism, men också naturvetenskapliga verk om tidvatten. Jag tog mig an ämnet som jag ofta tar mig an ämnen: började leta böcker, började läsa. Men hade egentligen ingen idé om vad min text skulle innehålla förutom fraser vilka utgick från föreställning. För att inte säga för mycket så upplevde jag att många av dessa föreställningar luckras upp när man träder in och vistas på en plats. Tyvärr är tio dagar otillräckligt, tre veckor skulle vara det med. Platser tar tid att lära känna, människorna som bebor den likaså. Det tror jag man måste vara ödmjuk inför.»